Agneta Brunius har gått bort


Posted on 7th december, by Rolf Janelm in Arkiverat. No Comments

I augusti förra året kom beskedet om att journalisten, författaren och TV-producenten Agneta Brunius avlidit efter en tids sjukdom. Hon stod Cornelis Vreeswijk nära och skrev en bok om vänskapen med honom. Hon målade också det porträtt av Cornelis som nu ingår i Gripsholms slotts stora porträttsamling, och hennes bild av honom har genom åren varit Cornelissällskapets kännemärke.

Vännen och medarbetaren Lasse Jansson berättar om den obändigt glada och osjälviska Agneta som han lärde känna:

 

En vän och kollega har lämnat oss – Agneta Brunius är död!

Det började för så där en tre decennier sedan.
Jag hälsade på hos Git Magnusson på Mosebacke.
Hon var förtvivlad över att Sid Jansson tvingats hoppa av ett projekt om en dag till minne av Cornelis.
Eftersom jag just blivit friställd blev jag henne behjälplig, och på så sätt fick jag också lära känna en del andra människor som visade sig viktiga i arbetet med det som skulle komma att bli en, hittills, trettioårig tradition: Cornelisdagen.
En av de viktigaste personerna var Agneta Brunius, som dels gjort en uppmärksammad dokumentärfilm om Cornelis och dels varit en av hans närmaste vänner i såväl med- som motgång.
När vi så småningom bildade styrelsen för Cornelis Vreeswijksällskapet blev Agneta den naturliga länken mellan oss, i styrelsen, och pressen.
Hon hade ju en journalistisk bakgrund och hon hade varit nära Cornelis i både artist- och privatliv.

Delade med sig

Agneta var en mycket viktig person vid bildandet av Cornelis Vreeswijksällskapet och i dess första år, där hon kunde styra upp oss andra när det gällde att presentera oss och vår verksamhet för allmänheten.
Hon kände verkligen Cornelis och osjälviskt lät hon oss andra ta del av sina erfarenheter av honom och hans olika sidor, som vän, förtrogen och givetvis som artist.
Att i backspegeln minnas stunder när jag satt ensam med Agneta i bilen – jag körde vid några tillfällen hem henne till Lidingö – och höra hennes berättelser om sina kontakter och upplevelser med Cornelis känns stort, men också märkligt nu när hon är borta.
En stor tomhet fyllde mig när Silas ringde och berättade om hennes bortgång. Men en lika stor, om inte större, glädje känner jag över att ha fått lära känna henne.

En räddad bild

Och jag är extra tacksam över att ha fått restaurera den bild av Cornelis som vi i Sällskapet lånat av henne för att sedan i vår tur låna ut till Abba-museet, där den tyvärr blev så illa skadad att den så när inte gick att rädda. Några dagars lapp- och lagande, några timmars fotografering och fotoshoppande och ett besök på ett fotolabb räddade bilden och jag kunde leverera den till Agneta, som sedan en tid visade sig bo nära granne med mitt nya jobb på Östermalm.
Hon kunde inte komma till dörren när jag lämnade bilden utan jag ställde den i trappuppgången, där någon släkting sedan bar upp den uppför den sista trappan. Vid en senare försiktig förfrågan om hennes åsikt om resultatet fick jag höra hennes vanliga skrattfyllda glittrande röst säga att ”vilken underbar överraskning, den är ju till och med bättre än originalet”.
Saken var den att den ursprungliga bilden var alldeles för stor för att hänga i en normal lägenhet, min reproduktion var halva storleken och naturligtvis mer hanterbar.

Sista mötet

Senare mötte jag Agneta vid några tillfällen utanför mitt jobb på Karlavägen.
Hon gick med rullator, senare med två käppar. Sista gången vi sågs gick hon till synes helt utan besvär, fysiskt märkt av sjukdom men som alltid tidigare med ett leende och en röst fylld av glädje över att ha tagit sig igenom en svår sjukdomstid ”med livet i behåll”, som hon uttryckte sig.
Goa rara Agneta, tack för att jag har fått vara din vän i 30 år och tack för alla dina skratt i telefon och öga mot öga i alla möjliga andra sammanhang!

Text och foto: Lasse Jansson

 





Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *