Skip to content

Om Cornelis

omcornelis_slide

 

Samhällskritiker, romantiker, humorist. Men ändå i första hand en gudabenådad poet och låtskrivare. Cornelis Vreeswijk blev svensk nationaltrubadur genom att behärska alla aspekter av sitt skrå. Från genombrottet efter albumdebuten 1964 och fram till sin för tidiga död 1987 samlade han ihop en poesiskatt som senare omfamnats av generation efter generation av svenskar.

Med tanke på hur precist som Vreeswijk lyckades fånga plus och minus i det svenska kynnet är det ett fascinerande faktum att allt började i Holland.

Där föddes Cornelis i augusti 1937 i hamnstaden IJmuiden väster om Amsterdam. När han var tolv år flyttade familjen Vreeswijk år 1949 till Sverige, mer exakt Ekerö väster om Stockholm. Merparten av familjen hade svårt att acklimatisera sig i det nya landet och flyttade tillbaka ett årtionde senare. Men Cornelis blev kvar och var redan tidigt dedikerad till att ta in allt det han ansåg som mest “svenskt”. Han läste Ivar-Lo Johansson, Artur Lundkvist och Nils Ferlin och studerade Carl Michael Bellmans sånger för att lära känna sitt nya hemland.

60


Parallellt med studier och diverse arbeten började han i slutet av 1950-talet skriva egna sånger. Vreeswijk inspirerades av berättande holländska “lyssnarsånger”, svensk folkmusik, amerikansk blues och fransk chanson. Men han hittade ur dessa uppenbara inspirationskällor ett helt eget uttryck, något som snart började uppmärksammas på visklubbar i Stockholm. 1962 publicerades en av hans dikter i tidningen Dagens Nyheter, för Vreeswijk en signal att tiden var mogen att försöka nå en större publik.

Efter det att han lärt känna sångaren Fred Åkerström kontrakterades Vreeswijk till samma skivbolag som denne, det svenska Metronome. Där släppte han våren 1964 det första albumet “Ballader och oförskämdheter”. Genombrottet blev omedelbart. Den första upplagan sålde slut. Så småningom belönades debuten med en guldskiva. Sånger som “Ballad på en soptipp” och “Brev från kolonien” blev snart älskade långt utanför viskretsarna.

Under resten av 1960-talet fördjupades Vreeswijks visdiktning. Han påverkades av jazz – Cornelis samarbetade exempelvis med pianisten Jan Johansson – och senare av t ex brasiliansk samba. Vreeswijk skrev klassiker som “Felicia adjö” och “Somliga går med trasiga skor”. Han började samtidigt tolka andra poeter – som Taube och Bellman – och var verksam som teater- och filmskådespelare. Detta sammantaget gjorde att visdiktaren Cornelis Vreeswijk alltmer började betraktas som en flerdimensionell konstnär och artist. En artist som inte alltid gick de rakaste vägarna, som ofta provocerade med sina bitska texter och åsikter, men som hela tiden blev mer och mer älskad av den mest skiftande publik.

70


Historieskrivningen om Vreeswijks 1970-tal har ofta dominerats av problem; såväl privata som i relationen till polis och skattemyndigheter. Han bodde därför utomlands i långa perioder. Det riskerar att glömmas bort att han även under det decenniet gjorde stark musik, trots att han i perioder inte komponerade alls. Han nådde under årtiondet bl.a. sina största framgångar i det gamla hemlandet Holland, där han lanserades hårt och fick en stor hit med sången “Veronica”. Han gjorde under årtiondet också några av sina starkaste skådespelarinsatser, som i filmen “Rännstensungar.”

Dessvärre fick Cornelis ofta kaotiska 1970-tal följden att medierna mer intresserade sig för den rubrikvänlige privatpersonen Cornelis Vreeswijk. Konstnären Vreeswijk glömdes ofta bort och han försvann från den skivköpande publikens radar.

80


Först en bit in i 1980-talet, med draghjälp av att artister som Ulf Lundell och Imperiet uppmärksammade honom, började hans musik återigen att komma i fokus. Men tyvärr var hälsan inte längre med Vreeswijk. Han hade 1985 diagnosticerats med diabetes men fortsatte ändå att arbeta. 1987 blev ett hektiskt år med ett dystert slut. Han gjorde ett mycket hyllat framträdande på Roskildefestivalen i Danmark. Många trodde att Cornelis på allvar var tillbaka. Men detta blev snarast ett ljust ögonblick i ett vemodigt avsked.

Efter att hösten 1987 ha spelat in avskedsalbumet “Till Fatumeh – rapport från de osaligas ängder” avled Cornelis Vreeswijk den 12 november 1987 på Södersjukhuset i Stockholm. Han begravdes på Katarina kyrkogård intill 1600-talsskalden Lars Wivallius.

Året efter hans bortgång hyllades Vreeswijk av den svenska artisteliten på albumet “Den flygande holländaren”. Detta projekt, och andra liknande som kommit senare, påminner oss ständigt om kraften och bredden i Cornelis Vreeswijks poesi.

Som om vi egentligen behöver påminnas. Egentligen räcker det utmärkt med att hans mäktiga låtskatt finns där för att även kommande generationer ständigt ska ta till sig musiken från “Mäster Cees”.

Wikipedia om Cornelis Vreeswijk

 

CORNELIS OCH JAG


av kulturarbetaren och författaren Kalle Lind

 

Min son heter Leonard Cornelis. Min mor heter Cecilia Lind. Det är sanningen och inget annat än sanningen. Till yttermera visso var morsan sjutton år när balladen om den söta fröken Cecilia Lind kom 1965. Som ung driftig gymnasist var hon med och arrangerade en skolkonsert samma år med Cornelis och jazzeliten med Jan Johansson, Georg Riedel och Egil Johansen. På kvällen var de och åt på Stadt i Eslöv.

Jag är själv född 1975, så det är inte så att jag försöker antyda något holländskt påbrå. Min tes är snarare att Cornelis varit ofrånkomlig i mitt liv. Han har funnits från början och kommer att finnas till slutet.

Jag har en känsla av att Cornelis i det privata många gånger var en skitstövel. Även om vi låter sprit vara en ursäkt, skulle den nog inte ursäkta allt. Homofobi och manschauvinism är inte längre à la mode på 2000-talet. Hemingways mansbild framstår med moderna ögon i all sin nakna skröplighet, med ansiktet vänt från verkligheten och huvudet högt ovan molnen. Att lämna fru och barn för alkoholen och karriären betraktas idag som ett osympatiskt val. Och ni som var med då får säga vad ni vill – men det borde det ha gjort redan då.

Det är alltså inte nödvändigtvis som människa Cornelis har inspirerat mig. Jag har dock alltid ansett att estradören, poeten och sångtolkaren inte alls ska behöva straffas för vad privatpersonen eventuellt har ställt till med.

Från dag ett sin egen tradition

För mig som sjuttiotalist med ett starkt behov av att förstå det samhälle som ledde fram till mig, är konstnären Cornelis en utmärkt ledsagare. I den ansenliga vreeswijkska stofthyddan sammanfattades alla sextio- och sjuttiotalens musikaliska och subkulturella stämningar och strömningar. Han är en häxbrygd på ett knivsmått progg, en rejäl dos svart A-bombstryfferad humor, en matsked Dylan, en slev Brassens, några nyanser Tom Lehrer, ett par skopor blues och amerikansk folkrock, ett stänk Beppe, en doft Lill, en nyans Monica Z, några skovlar Vispråmen Storken, en pliktskyldig dos vpk och två väl tilltagna och marinerade Hamburger Börs-skivor.

Samtidigt stiger han från dag ett fram som en originell och färdig artist utan bojor till Traditionen. Han är från början sin egen tradition. Sina influenser – och sådana har han i drivor, beläst och belyssnad och besedd som han är – ska han senare redogöra för allt eftersom, lika nyckfullt och associativt som det mesta annat i hans karriär.

Vad man kan glömma från vår tids perspektiv var att Cornelis var en modern konstnär. Han hade fingrarna hårt tryckta mot tidens pulsåder. Modern på samma sätt som Hasseåtage, de gubbar som intar piedestalerna jämte Cornelis i mitt privata mausoleum. I backspegeln gärna betraktade som bekräftare av folkhemsmyten, omfamnare, sammanhållare, svenska statens S-märkta underhållare, den skånske tjockisen Per Albin bredvid den akademiska långskånken Erlander, provinsiella och perifera – i själva verket två konstnärer i samklang med både tiden, publiken och samhället. Som Robert Zimmerman i USA, fast med något nyktrare åhörare.

Groucho Marx, Tom Lehrer, Lenny Bruce …

På samma sätt var Cornelis på en gång subversiv och folklig, bekräftande och överraskande. Lika hemma (eller lika främmande) hos de almräddande världsförbättrarna i Kungsan som hos guldkortsmaffian på showkrogarna. Snickarbrallor och småblommigt bredvid Östen och Ernst-Hugo på Börsen, skinnställ som ett extra hudlager på promenad med de oklanderligt klädda Forssell och Adolphson. Intervjuad av proggblaskan Musikens Makt jämte Träd, Gräs och Stenar, samtidigt som tabloiderna tömde hela restlagret av trycksvärta på skandalrubrikerna.

Hos Cornelis finns också ett påtagligt judiskt drag. Jag har själv inget judiskt påbrå och har förstått på somliga att jag därmed inte får yttra mig, men det gör jag ändå. Som bekant finns en stark judisk tradition inom den komiska kulturen – och en stark komisk tradition inom den judiska kulturen – som var ovanligt i takt med tiden under det ifrågasättande sextiotalet.

Från Groucho Marx sarkasmer via Tom Lehrers cyniska vispastischer, Joseph Hellers krassa krigskritik och Lenny Bruces tabubrott till Woody Allens dödsfixerade intellektuella tankelekar. Hos Cornelis smälter alltihop samman, på samma vis som Ferlin och Taube ledigt får plats bredvid Kris Kristofferson. Cornelis omfattar Grouchos wisecracks, Bruces självdestruktivitet, Hellers hat förklätt till humor, Lehrers uppgörelser med tomtebolyckan (”Jultomten är faktiskt död” är en mycket lehrersk låt) och Woodys avgrundsdjupa pessimism.

Främling i sitt eget land

Som trettioettåring spelade Cornelis Tevje i ”Spelman på taket”, den ålderstigne pariarken under de ryska artonhundratalspogromerna. Regissören Pierre Fränckel – själv jude – kunde inte se någon mer självklar kandidat i 1968 års Sverige.

Förmodligen härrör det ur utanförskapet. Den holländske invandraren kom till Sverige i en tid när det inte fanns några andra invandrare. Han blev en främling i ett land som han kände som sin egen gylf. Utanförskapet som en identitet – Colin Wilsons outsider, Norman Mailers hipster, Jack Kerouacs beatnik – gör en utsatt och samtidigt bepansrad. Underdogperspektivet tillåter en att trampa över och i klaver, minoritetsstigmat gör en ovillig att träda in i klubbar som vill ha en som medlem – Cornelis blev mycket riktigt aldrig svensk medborgare.

I hundratjugo kilo holländare slogs och samsades de svenska sextio- och sjuttiotalen med den mänskliga erfarenheten och varenda upptänklig subkultur från romarnas Plautus och 1200-talets trubadurer. ”Sextiotalet kom och gick, öppet som ett ögonblick” enligt Blå Tåget. Det lär aldrig återkomma och det finns inga skäl att sörja, men det var trots allt en tid som gav börd åt de tider som kommit därefter och som onekligen är vår tids anmoder. Och i spaningen efter den tid som flytt är Cornelis en utmärkt tjallare.

Men det viktigaste är trots allt att han inte är fastfrusen i historien. Tvärtom, alla vägar leder både till och från Cornelis. Han är på en gång urkällan och deltat, hjärtat och kapillärerna. Han är ett läskpapper i mitten av en virvelstorm som suger åt sig det mesta som susar förbi.

Cornelis befriande distans, tungan i kinden, det sneda leendet, ironin och skepsisen som gjorde honom uthärdlig även när han ibland visste bäst, pekar också framåt till den tid då jag själv danades. Född 1937 är Cornelis en andlig farfar till ”den ironiska generationen”, ett uttryck som ofta används nedsättande av äldre men som jag alltid sett som en komplimang. Ironi skiljer människan från djuren, civilisationen från barbariet.

Som människa var Cornelis Vreeswijk mänsklig. Som konstnär var han så nära en gudom jag har haft någon.

(Texten tidigare publicerad i Cornelisbladet nr 4 2008)